-

Känner mig som fjärilen i glaskulan

Hold on

Take what you need,
and be on your way,
and stop crying your heart out. 

Artonde kapitlet

"Det är mycket vackert, eller hur?" sa Johnny Cigar och satte sig bredvid mig och stirrade ut på vågornas mörka, otåliga rastlöshet.

"Jo", svarade jag och räckte honom en cigarett.

"Vårt liv började antagligen i havet", sa Johnny tyst. "För omkring fyra tusen miljoner år sedan. Antagligen nära varma platser, till exempel vulkaner under havet. 

Jag vände mig om och tittade på honom.

"Och under nästan hela den långa tiden var alla levande saker vattensaker som levde i havet. Så, för några hundra miljoner år sedan, kanske lite mer - en liten stund i jordens historia - började dom levande sakerna också leva på land."

Jag rynkade pannan och log, på en gång överraskad och förvirrad. Jag höll andan, rädd för att något ljud skulle avbryta hans funderingar.

"Men på sätt och vis kan man säga att sedan vi lämnat havet, efter att ha levt i havet under alla dessa miljoner år tog vi med oss havet. När en kvinna får ett barn, ger hon det vatten i sin kropp att växa i. Det vattnet i hennes kropp är nästan exakt lika som vattnet i havet. Det är salt och har samma salthalt. Hon gör ett litet hav i sin kropp. Och inte bara det. Vårt blod och vårt svett, är båda salta, nästan exakt lika salta som vattnet i havet. Vi bär hav inom oss, i vårt blod och i vår svett. Och vi gråter oceaner med våra tårar.”

Han blev tyst och till sist uttalade jag min förundran.

”Var i helvete har du lärt dig allt det där?" spottade jag ur mig, kanske en aning för strävt.

"Jag har läst det i en bok", svarade han och vände sig mot mig med en skygg oro i sina modiga bruna ögon. "Hurså? Är det fel? Har jag sagt det på fel sätt? Jag har boken hemma. Ska jag hämta den åt dig?"

"Nej, nej, det är rätt. Det är ...alldeles rätt."

 

- SHANTARAM


Från rummet

Jag gillar att sitta vid datorn i mitt rum i deras hus. Ända in på nattimmen och sträva tillbaka till när jag var 18 år och uppe alldeles för sent. Funderar över det som då bar mitt hjärta och tittar tillbaka i känslor jag då skapat av det jag upplevt och känt. Tänker på var jag stod just den sena sommarkvällen när jag tyckte att jag var redo för världen. Fem år är lång tid men ändå så fruktansvärt närvarande och nära. Tankar är guld och känslor är strömmar av kraft. Att klara av att forma och låta dem hållas är en stark egenskap. Förmågan att spela med dem är knepig men förundransvärt frestande. Jag gillar strömmarna, medströms som motströms. De är dem som gör det. De är dem som gör hela livet. 


RSS 2.0